Om


 Denna blogg handlar om hur jag lever mitt liv tillsammans med min man i utkanten av en liten by på Kreta.

 

Jag hoppas intet.                                                                                         Jag fruktar intet.                                                                                        Jag är fri.

Nikos Kazantzakis

Presentation


Senaste inlägg

Visar inlägg från december 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Katter.

Idag handlar bloggen om katterna. Det var en tråkig dag för lilla Epsilon var så sjuk att vi fick besöka veterinären. Hon har hostat av och till en tid och har inte haft någon vidare aptit heller.

 


I morse ville hon inte ens gå upp ur bädden, hon drack lite vatten när jag trugat ett tag. Veterinären konstaterade att hon hade svåra problem i lungorna och gav en spruta med dubbel dos av antibiotika.

Vi får se om hon klarar sig, hoppet verkade inte så stort men hon är en kämpe.

När vi kom tillbaka kom alla de andra katterna och var jättenyfikna och gick in i buren och luktade på henne, jag tror hon kände sig välkommen hem.

Senare var hon piggare och gick runt huset och var med och åt lite. Jag värmde en handduk på elementet och lade runt henne, klappade henne och pratade lite. Då tittade hon på mig och började spinna.

Här kommer lite kattbilder.

 

 

  Ibland får man lust att hoppa upp i mattes knä.


 

 Nästan alltid när jag sätter mig ute kommer några av katterna och lägger sig på rygg vid mina fötter och vill att jag skall smeka dem på magen.

Julafton.

Nu är Julhelgen slut och vi har gjort massa trevliga saker och träffat många goda vänner.

På Julaftons eftermiddag var vi 15 personer som träffades på Agoran och tog en Ouzo med meze.

 

 

  


 

 

Det var så otroligt mycket folk, Julafton är en sådan dag då alla greker är ute och äter, dricker och shoppar.

Utanför stod tomtens bil parkerad.

 

Granen är på plats.

 

Lite senare gick vi med vännerna Birgitta och Göran till en taverna i hamnen och åt middag.

Kvällen avslutade vi med en drink på Röda cykeln, där hade de julpyntat med röda paraplyer.

 

Där var musik och dans, tallrikar krossades i massor.

 


En alldeles underbar Julafton.

I går var vi bjudna på den mest fantastiska Persiska middagen hos våra kära grannar.

Idag har vi varit på utflykt med lunch tillsammans med grekiska vänner, det skall jag skriva om en annan gång.

Det går ingen nöd på oss som ni förstår.

Lite om hur det var efter hemkomsten.

När vi kom till Arlanda fick vi träffa sjukvårdspersonal som bedömde om vi skulle söka upp sjukhuset. Vi blev tillsagda att åka till den särskilda avdelningen för överlevande som upprättats på Huddinge sjukhus.

Massa prov skulle tas för att kolla så vi inte bar på MRSA bakterier. All sjukvård var gratis för oss, vi fick faktiskt en gräddfil. Som tur var hade vi inga sådana bakterier.

Alla sårskador kollades och min ena fot som var väldigt svullen röntgades men knäet som var mest ont fick jag bara ett stödförband på.

Nästa dag blev jag kallad tillbaka för de hade hittat något inne i foten som såg ut som grus. Det blev en liten operation under lokalbedövning och där hittade läkaren en massa träflisor.Det dröjde länge innan jag kunde ha en sko på den foten men det gjorde inget för jag kunde ju ändå inte gå.

Det dröjde ända till den 10 Januari innan de kom på vad det var för fel på mitt knä och då blev det snabbt operation.

För mig var det mentala svårast, jag var så chockad och ledsen. Av ingen anledning kunde jag bara börja tokgråta. Jag minns att jag hade svårt att förstå att männinskor kunde leva som vanligt här hemma, visste de inte vilken katastrof som skett.

Per började ganska snart att jobba och jag vågade inte vara ensam hemma, vänner och syskon turades om att vara hos mig. Om Per var på resa i tjänsten sov alltid någon över hos mig. Jag vågade inte släcka lampan på natten och fick också sömnmedel för att överhuvud taget kunna sova.

Mitt i allt detta skulle vi också styra med begravning av min svärmor och vi bodde inte i samma stad så det var lite extra krångligt.

Som tur är så har vi duktiga barn och de hjälpte oss massor med det mesta som att tömma lägenheten m.m.

Tiden går och jag tänker inte alltid på detta men det går ju aldrig att glömma och det finns vissa saker som jag inte kan göra längre. Som att bada när det går stora vågor, det var något som jag gillade tidigare.

Jag skulle heller aldrig våga bo på ett hotel som ligger på stranden så man  hör vågorna på natten.

Det kanske är jobbigt och deprimerande att läsa om allt detta men för mig har det varit skönt att skriva av mig.

Just i år har det varit så mycket i press och TV så man har blivit påmind varje dag.

I Thailand för tio år sedan

Tio år sedan vi överlevde Tsunamikatastrofen i Thailand Julen 2004

Vi trodde att det skulle bli en lugn och skön Jul och Nyår i Thailand som så många gånger tidigare.

Innan vi reste en vecka före Julafton firade vi lilljul tillsammans med min svärmor, Pers mamma som under hösten fyllt 95 år.

Väl framme hade vi en härlig vecka och på Julaftons eftermiddag ringde vi och pratade med svärmor som var pigg och glad som vanlig.

Följande dag fick vi ett telefonsamtal, svärmor var död. Hon hade somnat in lugnt och fint på natten.

Vilken chock och så hemskt, vi så långt borta och våra barn ensamma att hantera den situationen.

Efter att ha kontaktat SOS i Köpenhamn för att kunna få åka hem tidigare, vi skulle stannat ytterligare en vecka, fick vi besked att vi fick vänta till annandagen för att få nya biljetter eftersom allt var stängt Juldagen.

På något sätt klarade vi oss genom Juldagen och natten.


Annandagen den 26 december 2004 kommer vi aldrig att glömma.

Vi vaknade tidig, åt frukost och packade våra ryggsäckar för att gå till stranden. På eftermiddagen skulle vi få besked angående våra biljetter.

På stranden var det ganska lite folk, vi lämnade våra saker på ett par solstolar och bestämde oss för att ta en promenad. Jag tvekade först men följde med i alla fall, något som säkert räddade mitt liv.

Vi hann inte gå så länge innan vi såg något väldigt konstigt, vattnet försvann från stranden, sögs ut liksom. Fiskarna låg plötsligt på land och vi tog faktiskt en del och slängde ut dem en bit.

Inte anade vi att det kunde vara något farligt, vi tittade på de Thailändare som fanns vid stranden och de bara skrattade.

När vi gått ett tag började vattnet komma tillbaka, det steg så fort och vi försökte springa så snabbt vi kunde. Efter en kort stund gick det inte att varken gå eller springa, vi befann oss i en forsande vattenmassa.

Jag minns att det dånade som om ett tåg skulle komma farande och vi for med vattnet som nu nådde över hela stranden och upp mot vägen. Allt som fanns på stranden fanns i vattnet, solstolar, parasoller, rester av restauranger, mopeder, ja allt.

Vid ett tillfälle fick jag tag i en solsäng som vi kunde hålla oss i, ibland var vi under vattnet och ibland ovanför. Det gick inte att simma och vattnet var djupt så jag fick panik och höll på att ge upp. 

Per tog tag i min överarm och höll jättehårt hela tiden, jag hade faktiskt blåmärken av hans fingrar länge, han räddade mitt liv.

Vid ett tillfälle fick jag ett otroligt slag på ett knä, jag trodde att benet gick av och stannade upp. Per skrek till mig ”skit i benet vi måste upp”.


På något vis och efter en evighet som det kändes kom vi upp på vägen, blodet rann i ansiktet på mig efter ett slag i pannan. Per hade stora sår på båda benen och jag kunde inte stödja på mitt ena ben.

Överallt var vi fulla med skräp också, öron, näsa, munnen fulla med allt möjlig från stranden.

Det kom människor och sprang och hjälpte oss, jag fick låna ett par skor av en kvinna. Någon skrek att det kommer snart en till våg.

En tuck-tuck tog upp oss och vi åkte till en läkarstation i närheten, där sade de att vi fick fortsätta mot sjukhuset i Phuket Town. 

En ambulans skulle möta oss på vägen och det gjorde den, vilken skräckfärd det var.


Vi har förstått efteråt att vi var bland de första på sjukhuset men då hade vi ingen aning om vad som hänt.

Läkare och sköterskor stod redo och tog hand om oss, de tvättade och plåstrade om såren och sydde på Pers ben utan bedövning.

Vi blev inlagda på en sal tillsammans och där berättade en sköterska att det varit en jordbävning. Hon satte på TV-n som fanns i rummet och så småningom förstod vi vad vi varit med om och vilken stor katastrof det var.


Så snart vi förstod detta tänkte vi på vilken skräck våra barn måste känna, nu visste de inte om vi levde och för två dagar sedan miste de sin älskade farmor.

Mobilerna låg ju i ryggsäcken på stranden och där finns alla telefonnummer. Vi fick låna telefon på rummet men i vårt tillstånd var det inte lätt att komma ihåg ett enda telefonnummer.

Det dröjde nog ett dygn innan jag kom fram och hörde min sons röst och kunde tala om att vi båda levde. Vi kunde inte prata, vi bara grät.

Vi låg på sjukhuset 3 dygn och kunde sedan vårdas på hotellet av en läkare som fanns där innan vi reste hem efter några dagar.


Den långa resan var ganska jobbig med såriga ben och mitt knä som inte gick att böja. Flygvärdinnorna och en sköterska bäddade åt mig på golvet och kom hela tiden och kollade så det gick bra.

Framme på Arlanda väntade en kille med en rullstol och vi fick hjälp av läkare och polisen registrerade att vi kommit hem. De som behövde fick kläder och filtar samt mat och dryck.

I ett särskilt rum för anhöriga väntade våra barn, vilken lycka att få krama om varandra.


Några veckor senare den 10 januari opererades mitt knä på Huddinge sjukhus, leden hade tryckt ihop vid smällen så de fick ta ben från min höft och bygga upp den.

Det blev en lång konvalescens med först 3 månader utan att stödja på foten och sedan sjukgymnastik, jag var inte bra förrän i september.

Den här plåten och de stora skruvarna höll ihop den lagade leden och togs bort ett år senare. De och ärret finns för alltid kvar som minnen. 

 


Som tur är så läker de kroppsliga såren ganska fort men skräcken och det psykiska tog lång tid för mig, jag hade ju faktiskt upplevt dödsångest.


Ett år senare var vi tillbaka i Thailand, deras regering bjöd alla de som överlevt och som legat på sjukhus där på resa och uppehälle för att delta i en minnesceremoni. Det var känslosamt, vackert och högtidligt.

 

 

Julbazar.

Svensk/Grekiska föreningen här i Chania hade Julbazar i söndags. Vi höll till på restaurang Vanilla i Platanias.

Som vanligt kom barnen från Svenska skolan och lussade, de bjöd på vackra julsånger.

 

 

 

Lite vimmelbilder från servering och försäljning.

 

 

 

 

 

 


 

 

Äldre inlägg