Nu känns det verkligen som om jag är allt för långt borta.
 
Igår morgon somnade en av mina bröder in efter att ha varit sjuk ett tag, jag hade hoppas att kunna åka hem och träffa honom i sommar men nu är det för sent.
Jag skulle åkt i April men det dumma viruset förstör alla planer, jag vill inte åka förrän jag vet att jag kan åka tillbaka hit på ett säkert sätt.
 
Nu är vi bara hälften kvar av syskonskaran, vi var åtta men är nu bara 4.
 
Roland, eller Rolle som vi alltid kallat honom, var min 4 år äldre storebror.
Det var han som hittade på alla bus och lite farliga saker som vi yngre fick hänga med på. Mamma trodde att han såg efter oss!
  


Jag minns så många roliga saker, vi bodde ju på en bondgård så man fick hitta på sina lekar själv.
 
En gång när vi var i skogen vid en tjärn, det var vårvinter och isen hade delat sig så det var stora och små isflak.
 
Rolle visade oss hur vi skulle hoppa från ett isflak till ett annat, jumpa kallade han det. Han var ju stor och duktig och kunde allt men för mig och min yngre bror gick det inte lika bra.
Vi hamnade i vattnet och han fick dra upp oss.
 
När vi kom hem fick vi absolut inte säga något till mamma om vad vi gjort.
Vi smög in och bytte kläder och gömde de våta.
 
En annan gång byggde vi ett stort hopp i skidbacken där vi alltid åkte. Rolle skulle åka först och visa oss hur man skulle hoppa. Vilket hopp han gjorde men tyvärr landade han fel och bröt benet.
 
Ett annat minne som inte är så roligt är när han sköt mig i rumpan med luftgevär.
 
Så mycket minnen och vad jag saknar dig, du har ju alltid funnits i mitt liv.
 
Sov gott Rolle, vi ses i Nangijala♥️